Sofia Gumaelius

Internationella Kvinnodagen

Wonder Woman
Foto: Pixabay.com

Idag den 8 mars är det den Internationella kvinnodagen. En viktig dag som tyvärr fortfarande behövs, eftersom vi ännu lever i ett mycket ojämlikt samhälle. Kvinnor och barn över hela världen lever hårda liv där misshandel, sexuella övergrepp och bristande rättigheter specifikt för kvinnor är vardag.

De senaste åren har vi till exempel sett en kraftig inskränkning i aborträtten i många länder och representationen av kvinnor i dagstidningar och på tv är tyvärr fortfarande sämre även i Sverige, tillsammans med lönenivåerna. 

Idag vill jag skriva om två kvinnor som betytt mycket för journalistiken, medievärlden och den grafiska världen i Sverige. 

Sofia Gummaelius
Foto: Ulla Sandell

Sofia Gumaelius

Sofia föddes 1840 i Örebro och kom att bli en banbrytande person i den svenska reklamvärlden.

Hennes pappa Otto grundade dagstidningen Nerikes Allehanda som sedan tog över av brodern Arvid. 

Redan tidigt i livet fick Sofia höra av sin pappa att kvinnor inte skulle höras och synas. Hon hade fem systrar och tre bröder, där bröderna uppmuntrades till karriär men inte systrarna.

Brodern Arvid var av annan åsikt än sin far och när han tagit över Nerikes Allehanda uppmuntrade han sin talangfulla syster Sofia att flytta till Stockholm och öppna annonsbyrå. 1977 kom hon således till Stockholm, ensam med endast 54 kr och 74 öre på fickan – mindre pengar än månadshyran på kontoret som hon lyckas hyra.

Välutvecklad affärside

Sofia har dock en bra och utvecklad affärsidé – hon ska ta emot allmänhetens annonser och sedan hjälpa till med förmedlingen till samtliga tidningar som kunderna önskar. För att komma igång skriver hon brev till samtliga landsorttidningar i landet, och får snabbt igång en lönande verksamhet.

Den första annonsen som hon förmedlar till ett antal tidningar i landet är en annons från Hellefors bruk som ger byrån 217 kronor och 70 öre.

Verksamhetsutveckling

1878 anställer hon Anna Björnlund som också blir hennes livskamrat. Tillsammans flyttar de in i nya lokaler med både hem och annonsbyrå mittemot Riddarhuset i Stockholm.

1883 tar Sofia ytterligare ett kliv i tidningssverige när hon skapar ett nytt bolag, som även erbjuder tidningarna tryckpressar, papper och färg.

Publicistklubben

Sofia Gumaelius blir en av de första kvinnorna som antas som medlem i Publicistklubben när stadgarna ändras 1885.  Hon leder nu Sveriges största annonsbyrå och har drygt 20 anställda, nästan enbart kvinnor.

I Publicistklubbens kartläggning framgår även att Sofia har högst inkomst av alla medlemmar – hon har en årslön på 16 000 kronor, att jämföras med nummer två på listan som tjänar 12 000 kronor om året. En genomsnittlig journalist har vid denna tid en månadslön på 2 000 kr.

Kvinnoklubben

På slutet av 1880-talet är Sofia med och startar Kvinnoklubben. Klubbens huvudsakliga fråga blir den om kvinnlig Rösträtt. Sofia hinner tyvärr inte uppleva den dagen, utan avlider 1915 vid en ålder av 74 år.

Sveriges äldsta reklambyrå

Verksamheten som Sofia Gumaelius startade levde vidare till hennes minne och utvecklades till en reklambyrå som inte lades ner förrän 2008, då som Sveriges äldsta reklambyrå.

Mer om Sofia går att läsa i Ewonne Winblads bok “Annonsdrottningen”

Källor till denna text: Artikel i SVD 2015 och Wikipedia

Ester Blenda Nordström
Foto: Pressbild

Ester Blenda Nordström

En annan kvinna som varit banbrytande inom journalistiken i Sverige var Ester Blenda Nordström.

Ester Blenda föddes 1891 i Stockholm men har parallellt vuxit upp även i Småland, där hon tillbringade somrarna på familjens gård.

En piga bland pigor

Ester Blendas journalistiska bana började redan 1914 när genombrottet skedde med artikelserien “En piga bland pigor”, vilket har kallats det “första öppna svenska socialreportaget”, senare har genren även kallats att “Wallraffa”, uppkallat efter Günter Wallraff. Reportageserien skrevs efter att Ester Blenda tillbringat en månad förklädd till piga på en bondgård i Södermanland. I den uppdiktade identiteten fanns även en fästman. På det sättet dokumenterades kritiskt de hårda arbetsvillkor som rådde på den här tiden i en kvinnlig yrkesgrupp. Arbetsdagarna var ofta 16-17 timmar långa.  

Att kombinera upplevelsen med skrivandet

Ester Blenda kombinerade sedan vid flera tillfällen genom åren en undersökande journalistik med självupplevd verklighet, bland annat tillbringade hon 1915 en längre tid som Nomadlärarinna i Lappland, som sedan resulterade i reportageboken Kåtornas Folk 1916. 1922 valde hon att resa till USA som tredje-klass-passagerare och upplevde en hård verklighet som immigrant. Där arbetade hon bland  annat som servitris och kökspiga. Hon korsade också den amerikanska kontinenten genom att lifta och vara fripassagerare.

Ester Blendas sista reportagebok hette “Byn i Vulkanens skugga” och gavs ut 1930. Då har hon tillbringat ett par år i byn Kljutchi i Kamjatka, tillsammans med bland annat forskaren René Malaise, som hon var gift med i några år.

Rebellen Ann-Mari

Ester Blenda skrev också ett par flickböcker om rebellen Ann-Mari som i mångt och mycket kan tolkas som ett självporträtt. Dessa böcker blev ingen stor succé, men kan på många sätt ses som en förlaga till Astrid Lindgrens Pippi Långstrump.

Ester Blenda avled 1948 efter en lång tids sjukdom. 

Källa: SOK Riksarkivet

Mer att läsa om Ester Blenda Nordström finns i boken “Ett jävla solsken” skriven av Fatima Brenner. 

Kommentera